Forskarna undersökte inte bara hur ofta diagnosen ställs utan även vilken tidigare medicinsk historia patienterna hade. Enligt KI:s sammanfattning hade en större andel av de vuxna som senare fick autismdiagnos tidigare haft diagnoser som ångest, depression eller ADHD. Samtidigt hade andelen med bland annat epilepsi och intellektuell funktionsnedsättning minskat.
Det innebär att gruppen som kommer till utredning har förändrats över tid. För vården kan det öka betydelsen av att bedöma flera parallella svårigheter och undvika att en enda diagnos ska förklara allt. Men förändringen i profil bör inte användas för att dra slutsatser om en viss enskild person. Det är en gruppbeskrivning, inte en individuell diagnosmodell.
Studien rapporterade också olika utvecklingstakt mellan befolkningsgrupper i de två länderna. Sådana mönster kan väcka frågor om vem som får möjlighet att genomgå bedömning och hur kunskap om autism når olika delar av samhället. Men registerdata kan inte i sig visa vilka hinder eller beslut som ligger bakom skillnaderna.
För att förstå frågan bättre behövs både kvalitativa studier och kunskap om hur vården organiseras. Tillgänglighet, språk, remissvägar och förväntningar kan spela roll. En seriös nyhetsrapportering bör undvika att tolka gruppskillnader som uttryck för människors egenskaper när det kan handla om skillnader i tillgång till diagnostik.
Forskarna själva betonar enligt KI att de inte kan slå fast orsakerna till den ökade diagnostiken. Datan bygger på register och journaler och påverkas av hur diagnoser dokumenteras. Det gör studien stark på att beskriva stora trender, men mindre lämpad för att avgöra varför just en viss individ fick sin diagnos sent.
Samtidigt ger den ett skäl att diskutera hur vuxna med olika funktionsprofiler möts av vården. Ett gott stöd behöver vara anpassat efter faktiska behov, oavsett om personen nyligen fått diagnos eller levt med den länge.
Debatten om fler autismdiagnoser fastnar ofta i motsättningen mellan att fler får hjälp och att diagnoser blir vanligare. Studiens resultat påminner om att flera processer kan ske samtidigt. Nya grupper kan identifieras, kunskapen kan förbättras och vårdens arbetssätt kan förändras utan att en enda förklaring räcker.
För den som vill granska studien är KI:s nyhetsartikel en väg vidare till den vetenskapliga originalpublikationen i BMJ Mental Health. Det är också där man kan läsa vilka definitioner, tidsperioder och statistiska analyser som ligger bakom slutsatserna.
